Längst ner på samhällstrappan och anhöriga så trötta
Så var det dax igen. På 10 min förvandlades en okey semester till en natt med sömnlöshet och en gnagande oro. Hur många tabletter den här gången? Hur många rakblad i magen? Hur djupa sår? Inte för att hon vill dö. Inte för att hon älskar vitrockars uppmärksamhet. Utan för att hon måste när sömnlösheten piskar henne och intrycken och det vanliga sociala livet blir alltför kompliserat, alltför abstrakt att ta på. Småsyskon och familj vet vad som gäller när allt ändå är som bäst och hon sitter vid datorn och skriver, spelar och pular. Inte höga röster. Inte lämna ensam. Men ändå vara alldeles som vanligt. Ta hem kompisar och så som alberta säger. Inte lätt. Oron i trappan upp till lägenheten när man aldrig vet i vilket skick syrran befinner sig i. Sitter hon vid datorn som när det är som bäst eller har det lugna förbytts till hysteriska matorgier, otvättat hår, märkliga vänner i olika utstyrslar, blod på toaletten, sluddrande och vinglande gång eller ligger hon till synes livlös i en hög på golvet. Då måste man ringa albeta som ordnar biltransport ,om inte syrran gjort det själv tidigare och man istället får trängas med ambulansförare som bär ner syrran på bår och det är blod överrallt och man undrar om hon kanske ändå är död den här gången.
Och väntan på alla socialarbetare som älskar möten, samtal och diskussioner men som verkar få betalt för att spara på kommunens pengar. Alla terapier och behandlingshem är för dyra ...Så alberta lånar 40 0000 på banken och låter dottern gå i terapi om inte annat för att hjälpa henne att bearbeta, även om allt nog ändå alltid kommer att vara så här. För borta för alltid är den lekfulla fantsifyllda högt älskade flickan med Lilla My tofsen som alltid ville leka indian och vars liv mirakulöst räddades, trots svår medicinsk sjukdom vid födseln..